Välkommen!
Kolla in min nya träningsblogg på http://iiza.bloggsida.se/ och följ den med Bloglovin. Thorins Träningsblogg
Nu har jag startat en facebook grupp om borderline och olika andra neuropsykistriska tillstånd. I denna grupp kan vi diskutera alla neuropsykiatriska tillstånd. Denna grupp är en hemlig grupp så ingen annan än dom som är medlemmar här kan se vad Ni skriver. Här kan dom som har borderline mm vara med i, eller andra neuropsykiatriska tillstånd. Är man anhörig så finns det andra grupper man kan vara med i. Min grupp är bara till för dom med diagnoser, inte anhöriga. Denna grupp är till för att stötta varandra och att ge råd. Ställa frågor mm. Att känna att man inte är ensam. Det finns inga krav på Dig om Du blir medlem. Hör av er till mig i bloggen så får Ni komma med i gruppen. Jag har ingen tolerans för mobbning och ser att man diskuterar på ett civiliserat sätt. Varmt välkomna!
Nu kan ni även besöka min nya blogg som handlar om barnlöshet och vägen till en familj. Klicka på länken nedan:
Om ni har några funderingar och vill kontakta mig så finns det en flik under kategorier som heter: Kommentarer, gå in där så kan ni skriva till mig så svarar jag på samma ställe.
Titta gärna in på min närmsta väns blogg. Hon är syster till Madelene ”Supermadde” Lundgren som tragiskt gick bort 2011-10-18. Hon kunde man se i Svt.s serie, Mot Alla Odds som sändes 2012. Klicka på länken. Glimtar av ljus heter bloggen. Den handlar om systrarna Lundgrens liv. Madde hade en dröm om att skriva en bok. Nu har hennes syster startat denna blogg för Madde. En blogg som förhoppningsvis kan bli den boken Madde ville ge ut en vacker dag.
http://lillasyster84.blogspot.com/
Stöd Rosa Bandet
Läs gärna grunderna för hur en patient med borderline har det, så blir det lättare att förstå inläggen jag skriver. Jag har här på min– blogg, sidor där det står vilka symptom man kan ha när man har borderline. Läs gärna den. Den sidan finns ovanför bilderna och heter Borderline, klicka där så står det information om Borderline som jag har kopierat från vårdguidens sida.
Tidigare i livet var jag i ett destruktivt förhållande. Jag blev psykiskt misshandlad i 5 år. Inte så konstigt att jag mår som jag gör. Större delen av min barndom/tonår/vuxenlivet så har problemet varit min pappa, även om jag inte levt med honom. Men han är en hemsk person och har gjort många vidriga saker mot personer jag älskar, men även förstört för andra. Jag är uppvuxen med min mamma. Hon har alltid ställt upp på mig och jag älskar henne mer än mest. Vi står varandra väldigt nära. Jag tror att den psykiska misshandeln under 5 år utlöste min borderline och post traumatisk stress. Borderline är inte en sjukdom utan ett tillstånd. Det är vanligt att ett trauma utlöser borderline. Man kan även bli av med den med rätt hjälp. Så det finns hopp.
I dagens läge kan jag säga att min borderline är mycket bättre. Jag har lärt mig att kunna förhålla mig till mina känslor på ett bättre sätt. Jag är inte aggressiv längre. Jag kan hålla ett mer lugn. Klart att det brister ibland men jag ser en stor förbättring. Det gör även mina nära och kära (skrivet 2013-03-12)
Det står mer om mig längre ner på denna sida.
Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa Ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
På Hjärnkoll finns det många supportrar som delar med sig av sina personliga berättelser i sina bloggar. Och då kan det vara vilken neuropsykiatrisk tillstånd som helst. Så kolla gärna in på den sidan. Finns mycket som kan hjälpa.
Under kategorier kan man hitta många inlägg om massor med olika saker. Men det som även står under dagliga inlägg handlar naturligtvis om alla mina neuropsykistriska tillstånd, eftersom dom är en del av min vardag. Så ni som letar specifikt under en kategori kan även läsa dom dagliga inläggen. Där finns det mycket om allt.
Jag är en kvinna på snart 33år med drömmen om att få må bra. Min blogg handlar om mina neuropsykiatriska tillstånd, så som borderline, ADHD, ångest, socilafobi, panikångest mm. I panelen till höger här på bloggen finns det olika länkar till andra sidor där det står mycket om den psykiska ohälsan. Vill man läsa mina senaste inlägg så finns det i panelen till höger. Sen så kan man gå in på arkiv och då får man upp alla inlägg jag har skrivit för varje månad sedan jag starta den här bloggen i mars 2010. Det finns en flik som heter: Kategorier där jag har delat upp dom olika ämnena jag skriver om.
Nu kan man klicka på länken till hjärnkoll.se och dom har även en länk direkt till min blogg. Jag anser att det är för få personer som är insatta ang den psykiska ohälsan, och det skapar bara missförstånd mellan människan. Jag har varit missförstådd hela mitt liv. Jag fick inte min första diagnos förrän jag var 21 år. Jag fick min ADHD diagnos när jag var 30år, även borderline vid samma tillfälle. Jag tycker det är väldigt viktigt att folk förstår att det är inte lätt att leva med dom här olika tillstånden, såväl psykiska som fysiska. Jag vill att politikerna ska ta tag i det mera. Att uppmärksamma det mer för alla andra som inte har kunskapen. Även mer kunskap till anhöriga som inte vet hur dom ska göra för att hjälpa. Nära och kära vill bara ens bästa men har man vissa sjukdomar/tillstånd så kan det bli fel istället och då pga att den kunskapen saknas och antagligen är krånglig att ta reda på…
Jag vill att det ska uppmärksammas i ung ålder. Man måste börja från början och det är barnen som är början, och det är dom som ska växa upp och ta över sedan, när dom andra generationerna stiger ner från tronen. Det är väldigt viktigt att det sätts in resurser redan på dagis och i skolan. Se till att barnen får rätt hjälp och rätt kunskap. Att alla ska veta att man inte är mindre värd.
Jag hade det väldigt jobbigt på dagis och framför allt i skolan. På den tiden kunde inte tjejer ha ADHD, så det var ingen som trodde att jag hade någon sjukdom/tillstånd. Jag ansågs helt enkelt som dum. Men så var inte fallet. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig och då gick det inte att lära sig lika fort som alla andra barn. Men jag har lärt mig väldigt mycket av att titta på tv. Även fast det hela tiden sägs att det är inte bra för barnen att titta på för mycket tv. Men jag har lärt mig otroligt mycket. Jag lärde mig engelska genom att titta på tv, behöver inte läsa texten. Det finns otroligt mycket kunskap att hitta i den burken. Men självklart säger jag inte att man ska sitta framför tv:n hela dagarna, men jag tycker att det görs för stor grej av att barn eller vuxna tittar för mycket och att det max ska vara 4 timmar/dag…
Med att lägga ut min blogg så att den ska vara lättare tillgänglig så blir jag glad om jag bara kan hjälpa en person. Jag vet att nära o kära som läser min blogg förstår mig mycket bättre och det har hjälpt både dom som mig.
Undrar Ni något är det bara att skriva en kommentar och jag ska försöka svara så gott jag kan.
Jag är gift med en helt underbar man (sedan 2011). Han ställer upp på mig i vått och torrt. Det är självklart att det kan vara jobbigt att leva med mig när jag mår dåligt. Något som jag och min man tycker är väldigt viktigt i en relation, i våran relation. Är att prata med varandra hela tiden. Vi pratar om allt. Mår man dåligt så pratar vi om det, och vad man kan göra för att må bättre. Han är så klok och genom att jag bloggar så har han fått mycket bättre förståelse för mig, mina olika attacker. Han är även med på olika möten, som tex psykiatriker, läkare, psykolog, sjukgymnast mm. Vi är väldigt öppna med våra känslor och pratar om dom. På detta sett så kan man alltid lösa problem snabbare. Eftersom jag får en del aggressions utbrott o panikattacker mm. Mitt i en attack så kan jag vara arg, vill vara själv, smälla i dörrar, skada mig själv, inte kunna prata, hamna i spasm attack, inte alltid komma ihåg vad jag säger, ibland hör jag inte min make när han försöker prata med mig. Men sen när jag har lugnat ner mig så pratar vi igenom allt som hänt, vilka känslor jag hade mm. Det gör att man inte går och är sura på varandra. Vet jag med mig att jag har gjort fel, även att jag gjort fel under en attack så ber jag om ursäkt sen när den är över och jag har reflekterat över vad som har hänt. så då tar vi och pratar om det. Det är därför det funkar så bra mellan oss. Jag kan rekommendera att gå i parterapi eller att man följer med till läkaren så att man kan få bättre förståelse kring alla olika sjukdomar och tillstånd.
Idag 2013-03-12 så mår jag inte på ovanstående text, jag mår ganska bra och är inte aggressiv längre, bråken är som bortblåsta och det jag tycker är jobbigt idag är min socialfobi, så jag har kommit en bit sedan jag skrev ovanståend, som är skrivet då jag starta denna blogg, så ge inte upp, det finns hopp!
Jag kan även rekommendera att nära vänner får ta del i hur man mår och om det finns något dom kan göra för att göra livet lättare. Att prata med dom hur en attack kan vara och vad dom bör göra då mm. Det kommer alltid att vara svårt för vem det än är som är med första gången en attack kommer. Då gäller det att man pratar igenom det med den som var med. För det är lätt att få en chock eller känna sig väldigt maktlös. Kommunikation är A & O.
Min make säger alltid att han älskar mig för den jag är, inte mina diagnoser. Jag ser mig själv som jag och mina diagnoser. Fast jag borde se jag som jag. Precis som min man gör. Han ser att jag är omtänksam om hur andra mår. Jag tänker på att folk ska må bra. Jag tänker på honom. Behöver han stöd så vet han att han får det. Han vet att jag älskar honom och att det är omständigheterna kring diagnoser som kan göra att jag får utbrott och han vet att jag inte menar det jag säger när jag har en attack. Och det stämmer, jag menar inte det jag säger då, men det brister i huvudet under en attack. Det är fruktansvärt att behöva ha dessa attacker och svårt i den stunden att stoppa dom. Men det är det jag får hjälp med hos psykologen jag går till varje vecka. Min make säger att han märker stora förändringar. Inte att jag är tillräckligt bra för att jobba. För att gå igenom behandlingen så gör jag ju ett jobb, fast ett annat jobb, jobbet är mig själv. Det tar väldigt mycket på psykiskt och fysiskt under behandlingen. Jag känner själv att jag inte är redo för jobb men fortsätter jag att jobba med mig själv så ska jag ta mig dit. Det kommer att ta tid men jag är på väg i rätt riktning hela tiden.
Det känns som att min borderline och post traumatiska stress sydrom kom efter att jag tagit mig bort från ett destruktivt förhållande där jag blev psykisk misshandlad i 5 år.Han var hemsk mot mig och det blev så illa att jag fick börja medicinera för jag klarade inte av att hantera honom. Men egentligen borde det ha varit han som medicinera. Jag misstänkte att han hade antingen ADHD eller borderline. Han hade många läskiga attacker, nästan som psykoser och han koma aldrig ihåg vad han sa. Han kunde säga hemska saker. Han kasta saker omkring sig hela tiden, ibland stora knivar, ibland som nästa pricka mig. Han slog sönder dörrar och väggar, och det var inte bara ett litet hål. Fick han inte den maten han ville ha så kunde han bli helt tokig och slå sönder lägenheten. Jag fick inte träffa kompisar, bara och gå och fika. Fick inte gå med i facebook, men gjorde det senare och då blev jag anklagad att vara otrogen. Det var när jag bestämde att jag skulle göra min gastrick bypass operation (förminska magsäcken) som var min räddning. Jag hade ju gått upp så mycket i vikt pga att han ville bara äta dålig mat och jag våga inte föra något annat och sedan blev det en tröst, så jag utveckla en ätstörning. Min mor ville ställa upp på mig så hon tog beslutet att finansiera min operation. Och det blev inte populärt hon killen. han sa att jag utnyttja min mor och att jag var en lite skitunge som skulle få allt jag ville ha. Nu var det ju så att det var hon som erbjöd att stå för det hela (vem vill se sitt barn lida) Även om han inte ville ha en operation så var han väl avundsjuk. (han vägde 170 kg) Men detta var min utväg från honom. Medan jag gick ner i vikt så fick jag tillbaka mitt självförtroende och styrka att ta mig ur. Men det blev en lång väg tillbaka, med många överdoser, in och ut från psykauten. Det som rädda mig där var att jag kunde få bo hos min mor och hennes man tills jag hitta en ny bostad. Detta var 2009 och jag har fortfarande inte kunna släppa allt jag varit med om. Han tycker tyvärr upp i mitt huvud varje dag. Jag kan hantera dom tankarna lättare idag (2013-03-12) Jag får inte panikattacker pga honom längre, men det finns vissa platser som jag inte kan vara på (för att jag var där med honom) Har svårt för hans namn. Det har verkligen satt sina spår. Men jag kämpar mig tillbaka, sakta men säkert.
När jag har mina bra stunder så kan jag skriva så som jag skriver just nu, på denna sida. Men man kommer att märka när man läser mina inlägg att dom består av mycket tunga saker, mycket svart och vitt tänkande, nervärdering av mig själv mm. Men som sagt det finns ljusstunder och det är då viktigt att ta vara på dom. Dom är ganska få men dom ska bli flera, den tiden kommer.
Jag har som mål att skriva varje dag. Om alla känslor som man hinner känna under dygnet, bra som dåliga. Mellan himmel och jord.
Min senaste diagnos fick jag 2011-12-28 och det är posttraumatisk stress.
Mina diagnoser är:
- Borderline – Emotionell instabil personlighetsstörning.
- Posttraumatisk stress disorder – PTSD
- ADHD
- Social fobi
- Generaliserat ångest syndrom – GAD
- Panikångest syndrom
- Depression
- Hypotyreos – Minskad produktion av sköldkörtelhormon
- Migrän
- Kronisk värk i leder & muskler pga överrörlighet
- Astma
- Allergier
Jag har valt att ha med några diagnoser som jag själv inte lider av utan nära och kära lider av dom. Har man ett neuropsykiatriskt tillstånd så kan man har fler, så då har jag valt att ha med lite information om relaterade tillstånd till det jag själv lider av.
OBS MAN KAN NU LÄMNA EN KOMMENTAR, MEN UPPREPAS DET MED KRÄNKANDE KOMMENTARER TAR JAG BORT DEN FUNKTIONEN OCH KOMMER ATT ANMÄLA PERSONER SOM ANTINGEN, KRÄNKER, HOTAR ELLER TRAKASSERAR!!!!!
//
fiona